Midsommarhelgen ledde till 4 dagars "vila". En oslagbar midsommar med goda vänner, massa bravader och fylla. Hur kul som helst, därför blev återvändon till träningen ett litet straff med ett långdistans pass igår. Iphonen dog efter 18,89km/1timma44 min skulle kunna ha blivit ett nytt rekord annars. Jävla skit, rent ut sagt men de var kanske bra. Vätskebristen kom redan efter milen och därefter var det bara viljan som höll mig uppe och det var ju några km kvar hem, så hade jag börjat gått( vilket jag vägrar ) så hade det tatt ännu längre tid tills jag fick vatten. Första långpasset efter marathon och det fick mig att inse vilken stor skillnad dArthur om man dricker och äter något på vägen. Inte alls samma energi eller glädje i att springa när de flesta depåerna skriker efter energi och vätska. Men jag brukar se det som så att desto plågsammare det är, desto bättre blir min uthållighet och styrkas - what doesn't kills you makes you stronger!
Det kanske låter lite som att jag tar det med en klackspark men långt ifrån det. Hade jag inte haft Lidingöloppet så hade inte alls samma motivation och vilja funnits där. Tänk om man hade insett det för några år sen, förstod aldrig riktigt det där förr. Men det är en helt annan sak att träna och ha ett annat mål än att bli smal. Nu tränar jag mot ett mål, mot starkare ben, mot längre uthållighet, bättre tid och för mig själv. En helt annan känsla och så mycket roligare, nuförtiden så längtar jag verkligen till nästa pass för vetskapen om att jag är ett steg närmare, ger mig världens endorfinkick. Jag var också en utav dem som tränade i hopp om att bli smal, beach 2000-whatever, trodde aldrig att jag skulle bli en av "dem". Men allt är möjligt. Om jag har lyckats att ta mig från en alkoholiserad guidesjäl vars största utmaning var att hålla ut längst på dansgolvet( kanske är så lite idag också) och var därmed tvungen att peppra på med alkohol till att hålla ut längst ute på löpbanan - så kan alla!
Var egentligen helt slut i kroppen på kvällen och träningsvärken hade bara blivit värre från gårdagens styrketräning och lederna helt stela - med alla dessa "problem" så trodde jag faktiskt inte att jag skulle ta mig ut. Men då tänkte jag såhär jag tar mig ut om det så ska va för ynka 3km så är det bättre än i get och lederna får mjuka upp sig lite.
Tog på löpkläderna och direkt så kommer energin krypande fram - tänk om det är så här superman känner när han tar på sig sin dräkt ?
Bestämde mig för att upptäcka nya spår - har alltid hört/läst av erfarna löpare att en utav euforierna med löpning är att upptäcka och se ny miljö. Jag måste då vara en ganska enorm löpare springer samma runda med olika distanser. Så nu var det dags och dagens val tog mig ut på landet, förbi stall, hästar,skog och underbar natur med solnedgång längs Sörmlandsleden. Ångrar inte en enda meter, det bästa av allt var att jag mätte sträcka och tid dit men inte tillbaka. Anledningen till detta var för att göra denna runda till en "bara en vanlig joggingrunda utan krav" och det kändes fantastiskt.
"Att få springa själv utan att nån ser dig, omgivningen omkring dig är helt rofylld, solen påväg ner sakta men säkert men det är fortfarande ljust, att inte ha något tidskrav eller distanskrav, få egentid att bara tänka på sig själv och rensa tanka"
Gårdagen körde jag en favoriter i repris, den klassiska morgonlöpningen. Återigen var jag inte pigg på morgonen och hade inga större planer på en längre runda. Mitt gamla linne från Vang Vieng i Laos blev gårdagens träningströja(väldigt många goda minnen och minnesluckor därifrån). Om det var den eller kebaben på 800 gram jag tröck i mig i tisdags vet jag inte. Men det slutade på en runda på 10 km med en tid som jag inte haft på länge och bra tider på morgonen brukar jag aldrig riktigt räkna med då energin inte riktigt är på topp.
Två anledningar att jag springer på morgonen är: - På ett sätt så är det en bra start på dagen och känslan efter är så mycket bättre än känslan man får på kvällen efter träning. Man blir riktigt nöjd och det känns som att energinivån under hela dagen är på topp! - Under min träning för maraton så sprang jag på mornarna för att på ett sätt "lära/vänja kroppen" att springa utan energi i kroppen. För jag visste ju inte alls hur min kropp skulle reagera under ett såpass långt lopp. Jag visste heller inte hur långt energin skulle räcka så bättre att ta det säkra före det osäkra.
Sen så brukar jag också träna på mornarna om jag börjar sent på jobbet. Har aldrig trott att jag skulle kunna ha kapacitet eller ork till det om man skulle frågat mig för ett par månader sedan. Men tränar jag inte på morgonen så sover jag bara bort förmiddagen och det är ganska onödigt!
Skavsår - jippie(nu blev skorna fula också) Plankan - jovisst och svettigt blev det Nöjd tjej - Absolut
Imorse när jag skulle ut o springa så märkte jag att alla mina funktionella löpar t-shirts låg i tvätten och springa i en använd tröja är ingen höjdare - den sunkiga svettdoften kryper sig igenom efter bara några minuter.
Så fick dra på mig en stor bomulls t-shirt som har ett eller annat reklamtryck, en sån t-shirt som man brukar sova i och bara vistas hemma i( förr så tränande jag alltid i sånna t-shirts gärna med ett par mjukisbyxor måste verkligen sett ut som en liten lodare och förvisso så var det väl målet också för att inte synas eller märkas, inte för att jag riktigt vill det idag men hoppas ni förstår poängen). Det var länge sen och den här löprundan kändes verkligen mycket mer avslappnad än vad dem brukar göra.
Folk brukar ju säga att man vaknar upp om man fixar till sig, sminkar sig tar på sig lite fina kläder, fixar håret etc. Jag kan ivartfall känna att när jag tar på mig "riktiga träningskläder" så ställer jag själv högre krav och presterar mer( som om man måste prestera efter hur man ser ut) men tar jag på mig mina gamla sunkiga träningskläder så sänker jag kraven och prestationen minskar.
Har träningskläder ett undermedvetet prestationspåverkan?
Min favorit löparoutfit - i det här känner jag mig snabb som blixten, men det är ju inte kläderna som springer eller ?
Var ett tag sen jag sprang på morgonen så jag tyckte det var dags igen. Planen var egentligen att gå upp vid halv sju men halv sju blev halv åtta.
Drog i mig en espresso och ett glas berocca för den kära placeboeffekten.
Det här med morgonlöpning har aldrig riktigt vart min grej skruvar vi tillbaka tiden 8 månader så är detta något jag aldrig skulle göra. Har alltid funderat hur alla dessa personer som tränar på morgonen gör för att ta sig upp på morgonen. Men nu är jag en utav dem ibland...
-Jag ser alltid till att ha alla kläder redo så att det inte blir lika lätt att slippa undan när man är lite halvseg på morgonen.
-Jag har inga större krav på mina morgonturer dvs jag tänker alltid att jag tar en riktigt kort runda på 5km och tempot är aldrig något tävlingstempo( brukar sen alltid sluta med en och en annan km längre).
-Känslan man har efter morgonträning i vilken form som helst är oslagbar, du börjar dagen bra och har hela dagen framför dig, jag blir alltid glad och stolt över mig själv.
- Jag vet att gör jag inte det här på morgonen som planerat blir jag bitter och sur på mig själv. Sedan brukar jag tänka "jag har ju sprungit 3/4mil förrut så en tur på morgonen på några km måste väl kunna gå an.
När man väl tagit sig ut så är det klart att de första km aldrig riktigt är någon hit men efter 2-3 km kommer jag in i ett flow som tar mina ben vidare och idag blev det 10 km ute på asfalt, terräng, skog,backar - en väldigt varierande löprunda - fantastiskt! De resterande km njöt jag bara - låter sjukt, men jag brukar tänka hur fantastisk kroppen och att man ska använda den!
Jag har alltid vart den som gärna springer ett lugnt och sakta tempo, aldrig mätt några tider, sträckor eller riktigt varierat löpträningen - men det kanske också är anledningen till att jag alltid slutat?
Hur ofta har man inte hört att man måste variera träningen, räkna ut tider/sträckor för att lättare se resultat blablabla - jag var helt enkelt den som alltid var nöjd efter 5km vare sig jag var trött eller inte eller om det tog 40 eller 30min!
Men nu är det slut på det dags att mäta tider, sträckor och känslan under och efter passet. Det är här bloggen kommer in i bilden!
Kom inte hem först 2100 efter jobbet så inget långpass här inte, det enda alternativet var att köra ett kort pass men för att få ut något av det måste jag kötta - min stora svaghet både explosiva och korta pass!
1km - helt ok 2km - flås och blodsmak i munnen 3km- jobbigt i benen och mer flås 4km-kötta, flås,skjut mig 5km- jag vill spy och dö!
Vaknade upp med lite träninsgvärk från måndagens styrketräning, men hade redan sen igår planerat in en morgonlöprunda idag. Klarblå himmel och solen sken, åt frukost i lugn och ro, det blev havregrynsgröt med chiafrön(sägs vara riktigt bra för löpare, placeboeffekt kanske, men det funkar ibland) och blåbärssylt och vi får ju inte glömma en kopp kaffe på det.
Som vanligt inte större planer eller förväntningar på denna löpturen, syftet var med att få komma ut och mjuka upp lederna. Men sjukt skönt var det att få komma ut igen och känna lite på asfalten.
1-3km: Som vanligt är dessa km alltid dem jobbigaste psykiskt, kroppen hade inte kommit igång och det kändes som att jag inte kunde springa en ynka km. Men här gäller det som vanligt för mig att tänka på Lidingöloppet " utan denna löpträningen kommer det aldrig att gå", "Jag sprang ju över 4 mil i Lördags, kom igen det här fixar du" och som grädden på moset ser jag till att lyssna på de bästa låtarna på spellistan.
3-6km: Inga speciella km, flyter på som vanligt, törsten börjar väl komma vid 5-6km. Som vanligt envisas jag med att aldrig dricka eller äta under mina turer och då får jag väl skylla mig själv, tycker det ser för engegerande ut att sringa med vätskebälte(no offense på vätskebältslöpare för ni är smart och jag är dum)
6-8km: Riktigt törstig men nu är det inte långt kvar.
8-10km: Ökar farten och som vanligt blir de 2 sista km dem snabbaste och målet är avklarat och riktigt nöjd och glad. Så fort jag stannar så känner jag hur mycket mer energi kroppen egentligen har att ge, dvs om man får i sig lite vätska.
Sluttiden blev 51,39 minuter - genomsnittlig hastighet 5,10min/km - som vanligt går alltid dem sista km snabbast, om jag bara kunde öka på dem första km på något sätt, för att komma ner till 49 min, en lycklig dag i framtiden kanske ? Jag hatar ju att träna intervalltränings och korta explosiva pass,blääää
