megaeva.blogg.se

 

I 8 månader hade jag förberett mig för mitt livs jobbigaste utmaning, det var dags.Lördagen 1 Juni kl. 08.00 ringde alarmet, men jag var ju vaken sen innan då nervositet och nerver spelade in. Tankarna som flög runt mig var att jag inte skulle klara det,att jag skulle kollapsa, vara tvungen att avbryta pga en skada eller att jag helt enkelt inte skulle orka. Det här skulle sluta i ett fiasko, 8 månader för ingenting inklusive att man blir stämplad som en looser - varför gjorde jag det här.

 

Under månaderna har jag inget spesifikt träningsprogram jag riktigt följde, klart att jag hade kollat runt en del på ett och annat, men att alltid behöva planera in hur snabbt en löprunda skulle springas, hur långt, hur ofta etc var inte riktigt min grej. Så programmet blev Evas Sunt Förnuft träningsprogrammet där målet var att ta sig runt 42195 m löpandes. Vissa perioder gick bättre än andra en och en annan knäskada slog in, några veckors fylla i alperna och andra resor hade sina inslag under dessa 8 månader. Men jag körde på lite spinning, löpning, styrka och livets goda festligheter(tolka det som du vill) för vem orkar leva ett 100 % strikt och hälsosamt liv - not me!

 

Jag tror aldrig att jag vart så nervös tidgare, nervositeten och nerverna började redan 1 vecka innan loppet, hade svårt att fokusera, blev nervös och skakig av tanken på 4,2 mil - jag vill bara ha det överstökat - så var jag klar och aldrig mer.

 

När jag stod i startfållan, kändes dem 5 minutrarna som de längsta i mitt liv, startskottet gick det var nu det började.

 

1-5km: Det gick väldigt långsamt, jag var verkligen tvungen att säga till mina inre konflikter att inte öka tempot, för du har ingen aning om hur din kropp kommer att reagera. Men det var klart att det kändes surt att alla sprang om en och att bli kissnödig efter redan 3 km gjorde saken inte bara bättre. Vid 2 km stod 28 km skylten bredvid och då tänkte jag att jag omöjligen kan tänka på hur långt det är kvar för då kommer jag aldrig att komma i mål. Hade läst i någon marathon blogg att man skulle dela upp loppet i olika delar och det gjorde jag och samtidigt kom jag att tänka på en replik jag hade läst någonstans " Njut av oppet, människorna som står och hejar på dig och alla andra löpare som är med dig"

 

5-12km: Nu var det inte långt tills jag skulle se mina lilla hejarklack och allt började kännas mycket lättare. 2 vätskestationer var intagna och det kändes som ett slags delmål och jag inbillade mig att tänk hur mycket energi du får i dig nu( då jag aldrig dricker eller äter något under mina långpass annars) Fick en kick där hejarklacken stod och det var då dags att ta sig upp för den fruktade västerbron, här var jag riktigt försiktigt för man har ju hört en del skräckhistorier om den. Men jag tog mig upp utan några om helst problem och blev nästan lite besviken och sur att den tog slut, för jag hade verkligen förberett mig på det värsta. Km efter det flöt på.

 

12-18km: Väldigt lätta km, där jag bara njöt av omgivningen, underhöll mig med att inspektera de andra löparna och jämföra mig med dem. Lyssnade på musik och tänkte nu är jag här efter 8 månaders slit så nu ska jag ta mig fan få det här checkat av på min bucketlist

 

18-28km: De tråkigaste km, inte spesiellt jobbiga, men jag kommer ihåg att det allmänt bara var tråkigt. Här underhöll jag mig med musik och inspektion av de andra. Minnet är dock starkt efter den sura saltgurkan som serverades och det var även här regnet började

 

28-35km: Shit, nu var jag nära att spräcka mitt personbästa i distans och jag visste att vid 30 km stod hejarklacken igen, drog iväg ett telefonsamtal till dem vid 25 km för att informera dem att jag "snart kommer". Här hitta jag mina hemliga motståndare som jag envisades med att springa förbi vilket även dem gjorde och det fortsatte så ett par km fram och tillbaka. Vid 30km väntade hejarklacken och min dextrosol som gav mig superenergi som kan vara svaret till att jag sprang förbi väldigt många upp för västerbron och jag har aldrig känt mig starkare än under dessa km. Från att ha börjat med farthållargruppen 5 timmar, hade jag sprungit ikapp till 4,15 gruppen - vilken boost det gav mig

 

35-40km: Nu var jag nära men ändå inte, och här började energin ta slut men ändå inte, jag höll uppe tempot med tanke på att min sista mil var den snabbaste, men km kändes otroligt långa. Jag sjöng till musiken och föröskte gunga med svänget i låtarna men vid 36 km dog musiken och da fick jag underhålla mig med löparnas flås, publikens hejande.

 

40-42km:Glädje och skratt började dyka upp jag tappade 4,15 gruppen en del,men när stadion var inom mitt sikte, började jag skratta och le och endorfinerna kickade till och spurten började sakta men säkert. Nu var jag klar, mitt mål var nära och 8 månaders förberedelse hade gjort sitt, väl inne på stadion hade jag förvånansvärt mycket energi kvar, så samlade ihop all kraft och exploderade i en superspurt längst ut på kanten, en fin jäkla ingång!

42195m - MÅL, lycka glädje, obeskrivlig känsla, oförskämt pigg, stolt - MEGAEVA, jag måste testa det igen, det är en sak som är säker!